För nästan 40 år sedan tog Maj Lindgren, Nyborg, initiativ till en studiecirkel i Kalix-bondska, Kölismåle, för att på detta sätt bidra till att bygdens språk och vårt kulturarv bevarades för framtiden. Ledare för studiecirkeln blev rektor Ernst Lundbäck. Studiecirkeln som startade år 1978 kallade sig Köliskålvan. Kalixkalvar var en tornedalsk beteckning på kalixborna. Av de allra första deltagarna finns bara ett fåtal kvar och nya har tillkommit som fortfarande träffas för att resonera kring ord och uttryck.
Under åren har gruppen både skrivit men också samlat in dikter, sånger, pjäser och historier skrivna av bygdens ordkonstnärer och även kontinuerligt nedtecknat ord och uttryck som resulterat i två ordlistor som getts ut.
Av de åtta pjäser som skrivits har flera framförts inför publik bl a på Vassholmens teaterscen.
Studiecirkeln lade grunden till att Föreningen Kalix Bygdemål bildades år 1993 eftersom man ville engagera fler i arbetet med att föra Kalix-bondska vidare.
Detta språk med en underfundig humor, fullt av uttryck och talesätt som berättar om tider som varit, ett språk som inte kräver ett överflöd av ord utan som med några kärnfulla och träffsäkra ord säger allt som behöver sägas.
Föreningen har denna sommar 2015 genomfört Dialektfestivalen för tjugoandra året i rad vid Englundsgården, första söndagen i augusti. Förutom inbjudna gäster som underhållit vid festivalerna har sånger och dikter som skrivits eller samlats in av studiecirkelgruppen varit uppskattade inslag.
Följande är hämtat ur en text av Sten Rönnberg, professor emeritus, och tidigare ordförande i Föreningen Kalix Bygdemål. Här ger han en tillbakablick på den roll Kalix-bondska haft och fortfarande har. Texten finns även med i Kalix Fritids- och Kulturnämnds Kulturpolitiska program för år 2012-2014.
”Folkmål är nyckeln till förståelse av vår kultur”
Ända sedan man bröt första marken i våra bygder för närmare tusen år sedan har vi talat det folkmål som vi ofta kallar kalixmål, vårt bygdemål, landsmål, allmogemål, eller vad man än vill kalla det. För hundra år sedan talade alla invånare i Kalix kommun helt självklart detta vårt eget gemensamma språk, men samtidigt började det höjas röster om att vårt sätt att prata inte var välkommet i det moderna samhället. Den statliga folkskolan gick ut på att lära alla barn tala Svenska, och då man felaktigt trodde att barn fick svårare i skolan om de talade ett annat språk än den skrivna svenskan, så informerade lärarna alla föräldrar att de måste tala svenska med sina barn. Som en blixt från klar himmel skapades en generation kalixbor som inte kunde sitt eget språk. De flesta vuxna talade dock sitt modersmål sinsemellan, och med alla andra invånare i regionen. Det var endast i skolan, till kommunens, länsstyrelsens eller statens representanter och till inflyttade från andra delar av landet som man talade Svenska.
Propagandan för att alla skulle tala Svenska utgick från skolorna och tätorterna i kommunen. Vi skulle ‘försvenskas’. Kalixmålet kallades ‘bondska’, det språk som bönder och andra ‘outbildade på landsbygden’ talade. De som ville hänga med sin tid borde tala riksspråk, som ansågs som rättare och finare än det ‘fula bondmålet’. På 1920-talet och framöver talade därför alla föräldrar som köpte ovanstående propaganda sin bästa skolsvenska med sina barn, i en allt stigande grad, och vid 1960-talet talade näst intill alla föräldrar enbart Svenska. Många fnös åt de som talade folkmål, och låtsades t.o.m. att de inte ens förstod det. Man skämdes för sitt eget språk och ursprung helt enkelt, och att kunna tala folkmålet sågs som helt meningslös kunskap, då det väntades försvinna så fort pensionärerna gått ur tiden. I slutet av 1900-talet hade många t.o.m. glömt bort att kalixborna haft ett eget modersmål gemensamt.”
”Det är också den enda vägen till att förstå hur man tänkte och uttryckte sig förr, vilket även är nyckeln till framtiden. Alla som uttrycker sig med regionens talesätt och ordförråd stärker den lokala anknytningen.”
Kalixbondska 