Dikter

Trivselanalys
på rimmad Kalixbondska

He jär ät lätt åt räken öut, men man vill djärno höör
för wo ve träives hin å jåra kwår.
Ät kjan hin våra bätter än wo ne jär där söör.
Föunde´r i stot så kjan do dji i schwår.

Bigröund – åt åkerstöytja jåra vårken laak häl bree.
Potåtislate, he gja fåort åt einspekte´r.
He ve få bårta jåoļa, he få ve nööj oss ve.
Ve ree oss, men no kot e våra mer.

Kålbļåst´n, hån lev åom å revanse´r frå ålla håll.
Snyväintran jåra laak helt öutan vett.
Ät veissa kon ve see åt varmsomar´n kåom ve våll
å öyllepļåka knååpp ve ållti tätt.

Na konstit liot e våra, na man dji i tuke präis
för åt få kwåva ini snyn. Wom träivs ve dööy?
Man båoļ väl håta tjyrda, om man nö jär reiktit väis.
Om höure skul få tåļa skul man fļöy.

Ve skul väl dji oss åå, om båra höure fick ridje´r,
å väinterlåompen skul ve snårast ööms.
Ve koffert´n i nävan skul ve stjöyndsamt emigre´r.
Ve skul väl frest få ve oss he så röms.

Men hjärte skul no syri, man skul rakt bļe står-bitön
å ini bröysten skul man hå i röysli pääin.
Åt råta Köļisäļva skul kännes värr än dö´n,
för äļva ha jo fånnes hela täin.

Ve ens så vet man å förstaa – hin vill man våra kwår.
He lööst se ät åt röus ive´i fļöykt.
Man samses brå ve skåoen, så sta där mörk å står,
å säive veän lona gåļan tröyggt.

Hin jär e man ha treve, där natöurn jär står å veild.
Ållt känn man åt, he jär ät na så stöör.
Å där grenskåoen griss´n, kjan man sei in våcker beild:
åļmöken måot in gråne lörodör.

Förveisso – täin hån jär ät lak, na marka väis se grön
å månitaļe vork ät såoļa meste stjiin.
Ja makt i dööy, sant jär fäl he, men ållti skå ve röön
– ät naostans feinns in wäitan sny än hin.

Hedvig Andersson

Prick under Ị = tjockt L

________________________________________________________________________________

Börje Isaksson underhåller under Dialektfestivalen på Englundsgården.

I grööut om båonska å Vashåḻmän
Dikt av Börje Isaksson, renskriven av Ernst Lundbäck 1988, enligt bondskans stavningsregler. Prick under Ị = tjockt l.

Vashåḻmen jär i stjilistell – så ha fungere meste höundra år
Bashåkan, överkjöḻisan å föttren så veilld sweell
Nåttvikin meinns je veḻ – där fick man sina första gråa hår
Meinst to språk, he hörd man där för ständigt
Å förståo do ät båonsk, fik do ne enda mer elendit

Överkjöḻisan hul se ut di veilld äl ej, till sin egen dialekt
Di våor reikti till arbet – maak så stane opa hoḻmen till di fik pannsjåon
Begge kjöḻisbåonsken, kjan man höör åt jåra slekt
Fast di stjiil se opa e å anar tåon
För si no hördes he, frå wåran di härstamme, ät var e nan så necke
För om di så båra bleistre, så hörd do väirsträcke

Wåḻe stjeift så var e fäl in cirka höundra man, så var pḻasere öut den ve
Som ståckan fååld ve ströömen
De määrke som man haar, he dråo man he man hann
Å fåortsatt ve döj, sen man såmne ini dröömen
Hån Lappvik-Oskar råpe märka opa bröygga, där je dråo
Ållti gja `n årdär opa båonsk, å gunåre hån så ät förståo

Gjallringa var set öut ät i veisst system så klårt
Tapparan dom har in nytselposisjåon
Di kot arbet, men di tåo ne ät så hårt, för di stjyytt in veikti kåmmunikasjåon
Di feḻes som hårvantan, å tjit till ållt så hite krungo bröyggen
Om nan har pḻåomse ini, äl har ont i bena eller röyggen

Profilan, fanns e, opa Vashoḻmen gott om värre
Je tänts nö opa gåbben, så je ållti så småköutend
Je meinns `n mest för bäckan frå månvärre, å när `n feḻäs var `n gåore framätlöutend
Å när je vill, så kjan je sej `n koma, ät gjallringa ni å åopp
Gjamal-rävan, dåm huul jo för åt e var snöusin, så gja `n in töinger överkråpp

Å kymi ihå, hä ha je makar gjak, in bas frå Överkjöḻis – Hedensböyn
Hån var gåore gråo å ät så lak, å har värre böuska ögonbröyn
Å wäimeli, hä var `n na kjafe-rasta blev för lak, nö siiti di ”gåba” å gnej röva
Opa briigän, så man kjan tråo di sliti sonder riiggen

Å när e regne, vilken ne ibḻand kot djåra, då fik än peilk minsann
För hemåt veilld de flesten fåra, förheinder skul `n hä, om `n båra hann
Men vå hjöḻpt he, åt `n lå ät gjallringa såm i reem, när e skålle
Frå våḻenda bröygg – nö fåra ve heem, nö fåra ve heem